Det som jag är drabbad av är ju dressyrtävlingar. Det är en oerhört segdragen historia som tar en otroligt lång tid. Det går faktiskt en hel dag från det att man åker hemifrån till dess man är tillbaka hemma igen. Jag tänkte berätta för er om hur en tävlingsdag ser ut, utifrån mitt eget, högst personliga, perspektiv.

Det hela börjar redan kvällen före själva tävlingen. Då börjar Anna fokusera. Det innebär att hon sitter i soffan, blundar och ritar dressyrprogram med fingrarna i luften framför sig. Hon påminner ganska mycket om ”Stevie Wonder on crack”. Hon hör inte vad jag säger, och om skulle jag krypa nära i soffan för att gosa lite så viftar hon irriterat bort mig.

Att göra något mer avancerat gos i sängen är inte heller att tänka på kvällen före tävling. En idrottskvinna vet att man måste hushålla med sina krafter, eller hur det nu var hon uttryckte sig den gången jag försökte. Inte heller är ett litet glas vin att tänka på en lördag kväll, det är ju trots allt tävling dagen efter. Detta gäller inte enbart själva idrottskvinnan, utan även för mig. Jag skall ju köra bil nästkommande dag med en väldigt dyrbar last.

Okej, så jag går och lägger mig, spik nykter och med händerna på täcket. Det är förbannat svårt att somna när man vet att klockan kommer att ringa långt före den normalt sett ringer i veckan när man skall till jobbet. Så jag ligger där i sängen och räknar hästar som skuttar runt på små moln av ensilage, och till slut somnar jag av ren och skär leda.

Strax efter att jag lyckats somna så ringer den förbannade klockan. Det är dags att gå upp, fastän det knappt är ljust utanför fönstret. Jag kravlar mig ur sängen och stapplar in i duschen. Nu undrar vän av ordning varför jag skall lägga tid på att duscha innan jag åker på en dressyrtävling, men jag tänker att om jag nu skall dö när jag leder en häst, så skall jag i alla fall göra det hel och ren.

Jag hinner precis göra mig två mackor och en kopp kaffe i termosmuggen innan Anna står i dörren med kläderna på och hela famnen full av hästprylar och hoppar av otålighet. Då gör man klokt i att skynda sig ut efter henne, om livet är en kärt.

I bilen på vägen till stallet är det tyst, väldigt tyst. Jag dricker mitt kaffe och får en massa sura kommentarer om att kaffet minsann luktar illa. Jag låtsas som om jag inte hör henne med tanke på husfriden. Väl framme i stallet gör jag lite olika, mindre viktiga, sysslor i stallet medan Anna gör i ordning hästen. Jag kanske fyller på spån i transporten och bär ute saker som skall med. I praktiken så håller mig undan så mycket det bara går.

När det väl är dags att åka så kommer ett av de moment som jag skall utföra under dagen. Kanske faktiskt det allra viktigaste momentet. Jag skall nämligen stänga bommen bakom Anna och hästen när de har passerat in i transporten. Det är en ganska simpel uppgift och jag är ganska säker på att man kan dressera en apa för att utföra uppgiften men…

…Nu tror ni att jag driver med er, men det här är faktiskt sant. Trots att man kan lära en apa att utföra momentet att stänga bommen bak på transporten så har jag, helt utan att överdriva, fått minst fjorton lektioner i hur man stänger en bom bakom en häst. Notera också att Anna ändå, trots enkelheten i uppgiften och trots alla dessa lektioner, ändå själv skall kontrollera att allt är stängt innan vi kan åka. Det kallas för kontrollbehov!

På vägen till tävlingen så gör sig det där otäcka kontrollbehovet sig gällande igen, och jag korsförhörs på längden och på tvären om jag verkligen har packat in den eller den saken, och i så fall exakt vart den saken ligger. Om jag så mycket som tvekar bråkdelen av en sekund så innebär det stopp längs vägen för att kontrollera att prylen faktiskt är med. Än så länge har allt alltid varit med, och jag vill inte ens tänka på vad som händer den dagen som jag faktiskt har glömt något.

Jag ser rubriken i Aftonbladet framför mig ”Kvinna ströp sin man mitt bland semestrande barnfamiljer på E6:an”. Under rubriken så är det en bild på mig där jag ligger på den svarta asfalten med ett färgglatt grimskaft virat runt halsen. Man skulle ju kunna hoppas på att Anna kunde ha någon slags förståelse för att man ibland glömmer saker. Speciellt med tanke på att hon själv, när hon jobbade som hästskötare i ett hoppstall, faktiskt råkade glömma alla tre hästarna hemma i stallgången när de skulle åka på tävling, men så är det inte.

Väl framme på tävlingen så börjar saker gå lite lättare för mig. Anna får ganska fullt upp med olika praktiska saker att göra, och tappar därför lite fokus på mig. Så länge jag gör exakt det som jag förväntas göra, helst några sekunder innan hon ber om det, så brukar det gå ganska bra trots allt.

Efter tävlingen, ni vet de där fem minuterna som tar en hel dag att genomföra och som innebär att man inte får gosa, dricka vin eller ha sovmorgon så brukar Anna faktiskt vara ganska trevlig. För första gången på hela helgen så går hon att prata med på ett normalt sätt.

Så här är en dressyrtävling för mig. Om det är synd om mig?!? Ja, det är väldigt, väldigt synd om mig. Synd om Anna är det däremot inte, skall man få en ny kavaj så kostar det på. Det som är allra bäst med just dressyrtävlingar är ändå att det oftast finns väldigt billig fika att köpa där.

Källa