Dressyr a la "Havrepappa"
Det här är det som sker i helgen, iallafall enligt Havrepappa!
"När man kommer till ett ridhus där det, enligt uppgift, pågår en dressyrtävling så möts man av en stillsam frid. Det står några transporter parkerade någonstans och om det är framridning ute, så ser man kanske tre, fyra ryttare i paddocken. Annars är det tyst och stilla. Istället för glada huliganer så möts man av stallkatten som ligger i solen mitt på stallplanen och sover.
Den med social fobi kan känna sig trygg när denne besöker en dressyrtävling på lägre nivå, för det är i princip aldrig fler än sju personer inne i ridhuset samtidigt, med den tävlande inkluderad. Jag tänkte dessutom berätta om vilka de olika personerna inne i ridhuset är.
Domaren kallas den person som, mer eller mindre, frivilligt tillbringar en ledig dag med att sitta och titta på när olika hästar och ryttare utför exakt samma sak upp till fyrtio gånger i sträck efter varandra. Med två volter i trav och två i galopp per ryttare och program så har domaren alltså sett etthundrasextio volter på en och samma dag.
Samtidigt som domaren genomlider alla dessa volter och andra övningar så säger hon med låg röst en siffra mellan ett och tio till personen som sitter bredvid. Denne kallas domarsekreterare och har som uppgift att skriva ner dessa siffror på ett papper. Det hela påminner lite om en bingohall, men det är aldrig någon som ropar BINGO på en dressyrtävling. Dessutom är det betydligt varmare i bingohallen.
Publik kallas de fyra personer som sitter på läktaren. De är egentligen inte publik i betydelsen att de är där för att se på dressyrtävlingen, utan istället är de ryttare eller medhjälpare till en ryttare, som skall tävla lite senare under dagen men som för ögonblicket inte är fullt sysselsatta, Istället så sitter de och värmer sig lite i den relativa värmen inne i ridhuset.
Det är inte meningen att man skall vara glad inne i ridhuset. Prat bör undvikas, höga skratt är totalt förbjudet. Hastiga rörelser får inte förekomma eller för den delen kläder i färgglada färger. Om du känner att ditt ben har somnat, på grund av det hårda underlaget, så rör ändå absolut inte på det förrän den som tävlar är på väg ut ur manegen, och även då rör du på det med långsamma rörelser.
Tävlande är den person som rider runt inne i manegen. Hon är lätt att känna igen då hon är den enda som sitter på en häst. Det kan för den oinvigde se ut som om den tävlande rider runt helt planlöst, men den uppmärksamme ser snart ett mönster i rörelserna. Man kan även skriva ut en sorts karta på nätet att använda som fusk.
Det här är alltså de enda personerna som samtidigt befinner sig inne i ridhuset under en dressyrtävling. En tävlande, en domare, en domarsekreterare samt fyra stycken i publiken, summa sju personer. Vid enstaka tillfällen så finns även nästa startande inne i ridhuset, längst ner vid ena kortändan. När tävlingen är slut så är det dags för prisutdelning, och även den är lite speciell.
Av de som ställer upp i en dressyrtävling så kommer faktiskt så många som en fjärdedel av dem att vinna ett pris under dagen. På hästtävlingar så är det inte, som i andra idrottstävlingar, att det bara är ettan, tvåan och trean som får pris, utan faktiskt hela 25 % av de startande. Det kan tyckas märkligt, men jag tycker egentligen att ännu fler faktiskt borde få ett pris.
Det är ju ändå förvånansvärt att så många dressyrryttare är villiga att stiga upp så tidigt på morgonen en ledig dag för att få chansen att vinna en vattenhink, ett grimskaft eller ett par ridstrumpor. Speciellt med tanke på att en dressyrtävling minst tar sex timmar från det man börjar göra i ordning hästen till dess man kan baxa in dito häst hemma i stallet igen.
Om man nu faktiskt skulle tillhöra den fjärdedelen av de startande som vinner ett pris, så får man ändå anse timpengen som ganska låg. Tänk dig att du vinner ett grimskaft. Vad kostar ett sådant? Tjugo kronor? Det skulle alltså ge en timpeng på drygt tre kronor i timmen. Att transporten till själva tävlingen förmodligen överstiger trettio kronor per mil bortser jag alltså helt ifrån.
Utanför ridhuset kan du träffa på ytterligare en grupp av människor. Dessa kallas för funktionärer och det är människor som frivilligt, eller genom hot om våld, har ägnat större delen av sin helg till att sätta upp staket, fixa mackor, koka kaffe och i övrigt ordna allt praktiskt för de sju personerna inne i ridhuset.
Med dessa grundläggande kunskaper om hur en dressyrtävling fungerar så hoppas jag att ni känner att ni hemskt gärna skulle vilja besöka en sådan här festlig tillställning. Klä er varmt, men inte för färgglatt, så ses vi till helgen i ett ridhus någonstans i Sverige. Imorgon går jag igenom skillnaderna mellan dressyr- och hopptävlingar"
"När man kommer till ett ridhus där det, enligt uppgift, pågår en dressyrtävling så möts man av en stillsam frid. Det står några transporter parkerade någonstans och om det är framridning ute, så ser man kanske tre, fyra ryttare i paddocken. Annars är det tyst och stilla. Istället för glada huliganer så möts man av stallkatten som ligger i solen mitt på stallplanen och sover.
Den med social fobi kan känna sig trygg när denne besöker en dressyrtävling på lägre nivå, för det är i princip aldrig fler än sju personer inne i ridhuset samtidigt, med den tävlande inkluderad. Jag tänkte dessutom berätta om vilka de olika personerna inne i ridhuset är.
Domaren kallas den person som, mer eller mindre, frivilligt tillbringar en ledig dag med att sitta och titta på när olika hästar och ryttare utför exakt samma sak upp till fyrtio gånger i sträck efter varandra. Med två volter i trav och två i galopp per ryttare och program så har domaren alltså sett etthundrasextio volter på en och samma dag.
Samtidigt som domaren genomlider alla dessa volter och andra övningar så säger hon med låg röst en siffra mellan ett och tio till personen som sitter bredvid. Denne kallas domarsekreterare och har som uppgift att skriva ner dessa siffror på ett papper. Det hela påminner lite om en bingohall, men det är aldrig någon som ropar BINGO på en dressyrtävling. Dessutom är det betydligt varmare i bingohallen.
Publik kallas de fyra personer som sitter på läktaren. De är egentligen inte publik i betydelsen att de är där för att se på dressyrtävlingen, utan istället är de ryttare eller medhjälpare till en ryttare, som skall tävla lite senare under dagen men som för ögonblicket inte är fullt sysselsatta, Istället så sitter de och värmer sig lite i den relativa värmen inne i ridhuset.
Det är inte meningen att man skall vara glad inne i ridhuset. Prat bör undvikas, höga skratt är totalt förbjudet. Hastiga rörelser får inte förekomma eller för den delen kläder i färgglada färger. Om du känner att ditt ben har somnat, på grund av det hårda underlaget, så rör ändå absolut inte på det förrän den som tävlar är på väg ut ur manegen, och även då rör du på det med långsamma rörelser.
Tävlande är den person som rider runt inne i manegen. Hon är lätt att känna igen då hon är den enda som sitter på en häst. Det kan för den oinvigde se ut som om den tävlande rider runt helt planlöst, men den uppmärksamme ser snart ett mönster i rörelserna. Man kan även skriva ut en sorts karta på nätet att använda som fusk.
Det här är alltså de enda personerna som samtidigt befinner sig inne i ridhuset under en dressyrtävling. En tävlande, en domare, en domarsekreterare samt fyra stycken i publiken, summa sju personer. Vid enstaka tillfällen så finns även nästa startande inne i ridhuset, längst ner vid ena kortändan. När tävlingen är slut så är det dags för prisutdelning, och även den är lite speciell.
Av de som ställer upp i en dressyrtävling så kommer faktiskt så många som en fjärdedel av dem att vinna ett pris under dagen. På hästtävlingar så är det inte, som i andra idrottstävlingar, att det bara är ettan, tvåan och trean som får pris, utan faktiskt hela 25 % av de startande. Det kan tyckas märkligt, men jag tycker egentligen att ännu fler faktiskt borde få ett pris.
Det är ju ändå förvånansvärt att så många dressyrryttare är villiga att stiga upp så tidigt på morgonen en ledig dag för att få chansen att vinna en vattenhink, ett grimskaft eller ett par ridstrumpor. Speciellt med tanke på att en dressyrtävling minst tar sex timmar från det man börjar göra i ordning hästen till dess man kan baxa in dito häst hemma i stallet igen.
Om man nu faktiskt skulle tillhöra den fjärdedelen av de startande som vinner ett pris, så får man ändå anse timpengen som ganska låg. Tänk dig att du vinner ett grimskaft. Vad kostar ett sådant? Tjugo kronor? Det skulle alltså ge en timpeng på drygt tre kronor i timmen. Att transporten till själva tävlingen förmodligen överstiger trettio kronor per mil bortser jag alltså helt ifrån.
Utanför ridhuset kan du träffa på ytterligare en grupp av människor. Dessa kallas för funktionärer och det är människor som frivilligt, eller genom hot om våld, har ägnat större delen av sin helg till att sätta upp staket, fixa mackor, koka kaffe och i övrigt ordna allt praktiskt för de sju personerna inne i ridhuset.
Med dessa grundläggande kunskaper om hur en dressyrtävling fungerar så hoppas jag att ni känner att ni hemskt gärna skulle vilja besöka en sådan här festlig tillställning. Klä er varmt, men inte för färgglatt, så ses vi till helgen i ett ridhus någonstans i Sverige. Imorgon går jag igenom skillnaderna mellan dressyr- och hopptävlingar"
Kommentarer
Trackback
